Dag 344
Ensamheten trots alla runt omkring, barn som pratar, familj som vill finnas där. Inget kan fylla din plats medans du är borta. Rädslan för att somna och drömma om att du är här för att sedan vakna och möta verkligheten. Att ständigt ha gråten i halsen och hålla igen för att man inte vill visa sig svag eller visa barnen att man inte mår bra. Att aldrig riktigt kunna le och känna att livet faktiskt är okej. Att aldrig känna sig trygg, aldrig få höra din röst när man verkligen behöver. Att ha all den här vikten över sig o inte veta hur man ska orka resa sig upp och kämpa vidare. Sluta tänka negativt o inse att det löser sig. Jag vet inte. Jag vet bara att jag älskar dig. Och att jag vill att du kommer hem. Jag gör vad som helst. Bara kom.