Dag 165
För en person som är beroende av närhet, så är det jävligt tufft att leva med ett sånt här avstånd från den enda jag faktiskt vill vara med. För det finns ingen annan jag vill ha det ifrån eller ens en tanke på någon annan. Så på senare tid har jag börjat känna mig mer och mer ensam. Som att jag inte har någon alls fast jag VET att han är där. Men ändå känner man sig bortglömd på något sätt. Bortglömd av världen. Fy fan vad det här tar på psyket. Men jag hoppas att jag kan, på något sätt, bli samma person som innan. Den här rädslan för livet skär sönder mig inifrån. Tror att jag kommit in i någon depressionsperiod för sover knappt och äter bara ibland, ingenting blir gjort. Man bara är helt enkelt. Timmarna på nätterna man bara glor i taket och önskar att man kanske aldrig ens funnits? Så kanske man sluppit allt men så får man ju heller inte tänka! Vet bara inte hur jag ska göra när jag kör fast längre. Känns som att all styrka är slut och det gör så jävla ont att jag bara vill ge upp.. Jag orkar helt enkelt inte med det här. Min energi är slut och jag ser ingen utväg. Hjälp!